Damen fra Valdres

En gammel dame fra Valdres på 90 år fikk en profeti (et syn) fra Gud i 1968.

Emmanuel Minos holdt møter der hun bodde. Han traff henne og fikk høre hva hun hadde opplevd. Han skrev det ned, men syntes det hørtes så uforstående ut at han la det i en skuff. Men nå, etter nesten 30 år, så han på det, og da forsto han at han måtte dele det med andre.

Dette er skrevet av fra en kassett som var tatt opp fra et møte på Sunnmøre i 1995. Damen fra Valdres var en våken og sannferdig kristen som hadde et godt skussmål av alle som kjente henne:

"Jeg fikk se verden som en slags globus. Jeg så Europa – land etter land. Jeg så Skandinavia. Jeg så Norge. Jeg så visse scener som ville finne sted like før Jesus kommer igjen, like før den siste ulykken bryter løs over menneskeslekten, en ulykke som vi aldri før har opplevd maken til. Hun nevnte fire bolker."

1.Like før Jesus kom og alvoret brøt løs, var det en avspenning som vi aldri før har hatt. Det var fred, og freden kom til å vare en tid. I denne fredsperioden var det nedrustning i mange land, også Norge, og vi var ikke forberedt denne gangen heller når det kom. Den tredje verdenskrigen kom til å starte på en måte som ingen hadde ventet, - og ifra helt uventet hold.

2.Det kommer til å oppstå en lunken holdning uten sidestykke blant kristenfolket. Et frafall fra sann og levende kristendom blant de kristne. Kristne kommer ikke til å være åpne for ransakende forkynnelse like før Jesus kommer igjen. De vil ikke som før i tiden høre om synd og nåde, lov og evangelium, bot og bedring. Isteden kommer det et surrogat:

LYKKEKRISTENDOM

Det gjelder å bli vellykket. Det gjelder fremgang. Det gjelder materielle goder, ting som Gud aldri har lovet oss på denne måten. Kirker, bedehus og frikirkelokaler ble mer og mer tomme. I stedet for den forkynnelse som vi har vært vant til gjennom generasjoner – som å ta sitt kors opp og følge Jesus – var det underholdning, kunst og kultur som overtok kirker, bedehus og lokaler der hvor det skulle være vekkelse, nød og botsmøte. Dette kommer til å skje i sterk grad like før Jesus kommer igjen og ulykker bryter løs over oss, og folk kommer til å sove i sin ånd.

3. Det blir en moraloppløsning som Norge aldri før har opplevd maken til. Folk vil leve som gifte uten å være gift. Urenskap før ekteskapet og utroskap i ekteskapet kommer til å bli det naturlige, og en kommer til å unnskylde det på alle hold. Det kommer til og med til å snike seg inn i kristne kretser, og vi duller for det – også synder mot naturen. Like før Jesus kommer igjen, kommer det til å bli saker på TV som vi aldri tidligere har opplevd. TV kommer til å bli full av vold, en vold så grusom at det kommer til å lære folk å myrde og ødelegge hverandre, og det blir utrygt å gå i gatene våre.

Folk kommer til å ta etter. Det blir ikke ett tilbud på TV, det blir fullt av tilbud. (Hun så dette med flere kanaler allerede i 1968.) Det kommer til å bli akkurat slik som vi har det på radioen, der vi kan ta inn den ene stasjonen etter den andre, og den kommer til å fylles med vold. Folk kommer til å ha det som underholdning – de verste scener av mord og ødeleggelser av hverandre, og det kommer til å spre seg i samfunnet. På TV kommer det også til å bli samlivsscener. De mest intime ting som foregår i et ekteskap kommer til å bli vist på skjermen.

(Dette var i 1968, og jeg protesterte med at vi hadde paragrafer som forbyr den slags, Emmanuel Minos).

Da sa den gamle damen: Det kommer til å skje, og du får se det. Alle ting vi har hatt før, kommer til å brytes ned, og det blir vist det mest usømmelige for våre øyne.

4. Folk fra fattige land kommer til å strømme til Europa. De kommer også til Skandinavia og Norge. Det blir såpass mange av dem at folk kommer til å mislike dem og være harde mot dem. De vil bli behandlet slik som jødene før krigen. Da er målet for våre synder nådd. (Jeg protesterte på det med innvandring. Jeg forstod det ikke da. Emmanuel Minos)

Da strømmet tårene ned på den gamle damen, og sa: Jeg får ikke se det, men du får se det. Da plutselig kommer Jesus igjen, og den tredje verdenskrig bryter løs. Det blir en kort krig. Alt av krig som jeg har opplevd før er bare en lek i forhold til denne, og den kommer til å avslutte med en atombombe.

Luften kommer til å bli så forurenset at en ikke kan puste i den. Det kommer over flere kontinenter:
Amerika, Japan, Australia, - de rike landene. Vannet kommer til å bli ødelagt. Vi kan ikke dyrke mer på jorden. Resultatet blir at bare en levning igjen. Og levningen i de rike landene kommer til å rømme til de fattige land, men de blir like harde mot oss som vi var mot dem når tiden er inne. Jeg er så glad for at jeg fikk se dette. Men når tiden nærmer seg, må du ta mot til deg og si dette. Jeg har fått dette fra Gud. Ingenting av dette strider mot bibelens ord. Se Johannes Åpenbaring kapittel 6 og utover. Men den som har fått sin synd tilgitt og har Jesus til Frelser og Herre er trygg.

Endetidsyn av Emanuel Minos

 

Det som jeg opplevde, hendte på Hamar for en rekke år siden nå. På det store sommerstevnet var det avsatt tre døgn til bønn og faste. Personlig ventet jeg den gang at Gud særlig skulle styrke meg i mitt trosliv, under denne spesielle bønne og fastetid. Det tredje døgnet skjedde det at Gud ga meg et syn. Jeg var ikke i noen ekstase, jeg var lys våken og klar. Jeg er ikke noen fanatiker, jeg ligger ikke på den linjen.

Jeg hadde bedt og fastet i tre døgn, men jeg var i min fulle kraft og var ikke noe svekket. Når jeg lå der og ba til Gud, forsvinner den ene veggen, og det skjedde ikke bare i ånden, det skjedde for mitt blikk. Og i stedet for den ene veggen, kom det til syne et landskap. Jeg så at det var et furu-vokst område. Og jeg så en vei bølge seg i ulike formasjoner, og jeg fikk med det samme se at veien gikk til en grense mot et fremmed land. Og jeg så bil etter bil kjøre på denne veien og bilene var på vei til en krigsfront.

Naturligvis ble jeg både forbauset, slått og sjokkert der jeg satt ved sofaen på kne og så dette landskapet. Jeg vet jeg kløp meg selv og sa: «Kjære Gud, jeg sover ikke – jeg er våken!». Akkurat det sa jeg til meg selv. Og jeg så hvordan bilene kjørte ut og blant dem også Røde Kors-biler, og at de til slutt kom til et stort område hvor det gikk en grense. Jeg har aldri nevnt hvilken grense det er.

Jeg vet at det er folk som har hevdet at jeg har sagt hvilken grense det er, men jeg har aldri nevnt det, og kommer heller ikke til å gjøre det, eller å nevne nasjonens navn, eller det folk som jeg så på den andre siden. Jeg nevner det ikke av flere årsaker, og da først og fremst fordi jeg ikke vil at det skal være noe nasjonalt hat i disse tingene. For bak frontene og bak disse forferdelige systemer finnes det mennesker som er mine venner, med udødelige sjeler. Vi er nødt til å elske dem og ønske dem en evig frelse.

Mens jeg lå der så jeg denne slagmarken. Noe av skogen var brent ned. Det lot til å være en pause i krigshandlingene. Da jeg så dette på Hamar for flere år siden, la jeg merke til både på vår side og på fiendens side ukjente våpenarter. Jeg hadde verken sett eller hørt om disse før. Jeg fortalte det til en forstander på Østlandet like etterpå og fortalte hvordan våpnene så ut. Han var enig i at slike våpen fantes ikke. Men i dag eksisterer de.

Jeg kan huske at jeg fortalte til ham at jeg så et underlig monstrum som sto på bakken. Og jeg så, da slaget kom i gang at det ut fra monstrene gikk merkelige piler opp i luften og forsvant. Og jeg sa til han at jeg aldri hadde sett slike våpen. Han sa da: «Nei, det eksisterer ikke slike våpen!». Men i dag vet vi at det finnes noe som heter raketter som skytes ut. Og et av de bilder av slike utskytningsramper som jeg sett, stemmer fullstendig overens med det jeg så i synet.

Kart over Norge

Jeg fikk også se andre våpen som jeg ennå ikke har fått noen forklaring på, men som jeg så lå strødd omkring. Jeg tror derfor at når dette kommer til å skje, vil vi bli vitne til en krigføring som vi aldri har sett. Våpen som vi aldri før har kjent, vil da komme i bruk og ligger kanskje nå i hemmelige våpenlagre. Mens jeg ser på dette forsvinner hele scenen bort, og jeg får se et nytt bilde.

Denne gangen var det et kart som ble rullet ut for meg horisontalt. Det var som en bokrull som ble rullet ut rett fram for mine øyne. Jeg strakte meg for å se nøyere hvilket kart det var, og fikk se at det var Norge.

Og mens jeg så kartet bli rullet ut, slik at jeg kunne se hele Norge fra Kirkenes til Lindesnes fikk jeg se en revolver bli senket sakte ned fra himmelen – rett over midten av kartet og der på midten lyste det opp et navn, og jeg leste: MO I RANA, der revolveren ble lagt. Senere fikk jeg se flere navn som jeg ikke skal nevne nå. Det var navn i Finnmark, Troms og Nordland. Også i en del andre fylker fikk jeg se navn. Jeg forsto med det samme at det første syn hadde forbindelse med det andre, at det kanskje var noe som skulle komme over vårt land.

Når det kommer olje opp fra Nordsjøen....

Jesus og oljen i Norge


Martin Anderson fra Moss, var i 1937 vitne til en profeti som lød så : "Når det kommer olje opp fra Nordsjøen og langs den norske kyst,vil ting begynne og skje, og Jesu gjenkomst nærmer seg."

Da disse ord var talt, reiste folk i forsamlingen seg opp og ba mannen sette seg og holde opp med slikt tøv. For i 1937 var det ingen som trodde at olje skulle pumpes opp langs norskekysten. 

Ringeakt ikke profetisk tale. 1 Tess 5:20

Fra et husmøte inne i Sogn omkring midten av den haugianske vekkelsen...

En kvinne reiser seg og kommer med følgende profeti :  " I de siste dager skulle det fattige Norge bli et av de rikeste land i verden. Forholdene skulle forandre seg og menneskene skulle bli annerledes. Merkelige foreteelser skulle skje når det gjaldt kommunikasjoner og veier. Normenn skulle bli istand til å reise gjennom fjellet, under vannet, på store broer over fjordene og i luften. Menneskene skulle på den tiden bli selvopptatte og egoistiske. De skulle også leve i synder som man ellers ikke våget å nevne. Da skulle endens tid nærme seg og Herrens gjenkomst stå for døren."

 

Dom över Sverige

av Birger Claesson, 12/12 1950

Jag hade legat vaken en stund vid fyratiden den 12 december och var färdig att stiga upp, då jag fick se en stor, vit gestalt. 

När jag fick se den komma mot mig, blev jag förskräckt och skälvde till i hela kroppen. 

Jag var nämligen i fullt vaket tillstånd. Men då hörde jag honom säga: 

- Frukta icke! Du är högt benådad mitt i din andliga fattigdom. Och jag vill visa dig, vad som ska ske med Nordens folk den sista tiden i denna nådeshushållning.

Så fick jag se och höra följande:

Jag fick se främmande härar anfalla Umeå. Och hela Umeå blev jämnat med marken. Varifrån de kom kan jag inte säga.

Sedan fick jag se främmande härar anfalla Östersund. Det var ett anfall från luften, som jämnade så gott som hela Östersund med marken. 

Det såg ut som fienden ville åt Östersund mest för att få ett högkvarter där. 

Men den svenska armén höll fästet, så att de inte kunde inta staden, men de fördärvade den mycket svårt.

Så fick jag se ett anfall från havet, varvid Härnösand anfölls, men från en ö, som heter Hemsö, där det svenska kustartilleriet har samlat ganska stor militär styrka, besköt man fiendehären. 

De höll fästet också där med hjälp av svenska flygvapnet. Men mellan Örnsköldsvik och Härnösand såg jag massor av soldater, som kastades ut från flygplan och som föll ned som parasoller i stort antal, i hundratal, ja, kanske i tusental. De hamnade på en plats mellan Örnsköldsvik och Härnösand. 

Jag hörde en röst ropa: 

- Den platsen heter Veda, varifrån de anföll svenskarna i Härnösand och ockuperade hela staden. 

Det blev en överraskning, ett anfall som svenskarna inte hade räknat med, i ryggen, medan de försökte hålla fästet utåt havet.

Sedan fick jag se ett anfall, som skedde samtidigt med anfallet mot Umeå. Det var ett anfall mot Göteborg och det anfallet var så fruktansvärt, att på några få sekunder - naturligtvis bara i synen, det är klart att det tar längre tid när det sker - så låg hela Göteborg jämnat med marken. 

Den svenska militären kunde inte hålla stånd i de yttre bevakningarna i skärgården utan var tvungen att ge vika. 

De främmande militärerna tog de svenska befästningarna, där de ställde upp sina vapen och besköt Göteborg. 

De svenska marktrupperna och kustartilleriet gav vika ända till Kungälv. Där bet de sig fast och fick förstärkning från ett annat håll och höll fienden därifrån hela tiden.

Sedan såg jag, att samtidigt med detta anfall var det också ett anfall mot Malmö. Men Malmö intogs och det såg ut, som om inte ett hus ramlat. 

Det blev också utropat som en fristad och alla invånarna, som stannade i staden, skulle behandlas lojalt. 

Men samtidigt som det skedde, såg jag en stor, bred rad av små båtar, förmodligen invasions båtar, i fem rader efter varandra, komma på en sträcka, som jag inte riktigt kan beräkna. 

Invasionen av de främmande trupperna skedde mellan Trelleborg och Ystad.

Samtidigt som de fientliga trupperna steg iland mellan Trelleborg och Ystad, höll de fientliga trupperna den svenska armén bunden genom ett anfall mot Falsterbo, som försvann fullständigt.

Sedan försvann trupperna. Jag vet inte, vilka vägar de tog, men de uppenbarade sig igen och då hade den svenska armén fått ge vika till Hässleholm. 

Men där gjorde svenskarna ett fruktansvärt motstånd och några av de fientliga härarna stupade.

Jag såg också två stora män, som jag förstod var generaler e.d. - de bar sådana uniformer. 

De var främmande generaler och den ene sa på mycket dålig svenska: 

- Om jag hade vetat, att svenskarna hade bitit ifrån sig så fruktansvärt, skulle jag ha gjort invasionen på ett annat sätt. 

De hade förmodligen förlorat mycket folk. Fienden kom inte längre på det hållet.

Sedan såg jag samtidigt med dessa anfall ett anfall mot Stockholm. Det var en främmande flotta som anföll. 

Den tänkte ta sig in genom Vaxholm och där mötte den ett fruktansvärt motstånd från den svenska flottan och av det svenska kustartilleriet, som besköt fienden från land, förmodligen från Oscar Fredriksborg. 

De sköt ner en del av denna flotta och jag hörde en röst säga: 

- Det skedde i Oxdjupet. 

De fartyg som retirerade sköts också ner och det fanns till slut inte ett fientligt fartyg kvar. 

Och som ett tecken på var själva striderna var, fick jag se en liten fyr, som jag själv inte känner till. 

Det stod att läsa på fyren: "Brödstycket". Strax intill den fyren skedde det stora nederlaget för fienden.

Den här lilla fyren är troligen en oansenlig fyr. Man hör aldrig talas om den och få människor torde väl veta att den existerar. 

Jag hade inte en aning om dess existens, men häromdagen gick pastor Alvar Blomgren i Örebro och jag upp till Örebro Bibliotek för att ta reda på, om denna fyr fanns. 

Vi fick fram en del böcker och då vi talat om vad vi ville ha reda på, fick vi fram en atlas. Så fort vi öppnade den, fick broder Blomgren omedelbart syn på Brödstycket! 

Vi fick också närmare se var fyren var belägen. Detta, sade Herren, skulle vara ett tecken, att det skulle ske, som jag sett.

Det fruktansvärdaste av allt var, att många hundra flygplan ifrån den främmande hären satte in ett anfall från luften, samtidigt som anfallet från havet och därför led Stockholms stad stora förluster genom beskjutningen ovanifrån. 

Staden blev inte intagen av fiendehärarna men blev kolossalt ramponerad och en stor del av civilbefolkningen, som hade vägrat att evakuera eller inte hunnit med det, förgicks fullständigt under ruinerna.

Så såg jag också ett anfall från havet mot Västervik och det kom så överraskande, att där steg de främmande härarna iland, men inte förrän Västervik låg så gott som jämnat med marken. 

Där kastades också marktrupper in, som marscherade inåt landet. Jag såg dem inte mera sedan, förrän jag åter fick se dem i närheten av Söderköping. Och då hörde jag en röst ropa: 

- Marsch mot Norrköping!

När härarna försvann, som släpptes i land i Västervik och under uppehållet där, innan jag såg dem i Söderköping, fick jag en vision av hur civilbefolkningen hade det i de olika städerna i vårt land. 

Jag såg hur fiendens soldater gick in i husen och drog ut våra kvinnor, medan kvinnorna skrek hysteriskt och ropade på hjälp. 

Jag såg också, att i gathörnen stod folk samlade, även äldre civila svenska män, men de kunde inget göra, fast de såg hur kvinnorna släpades bort under rop av hjälp. 

Soldaterna skrattade åt dem och sa på bruten svenska: - Ingen hjälper er. Inte ens Gud i himmelen.

Så fick jag se Sundsvall med invånare bli fruktansvärt behandlade av fiendehärarna. Det var ett anfall från havet som kom, och samtidigt som svenskarna var uppehållna med detta anfall, släpptes trupper ned från luften. 

De marktrupper, som hade släppts ned mellan Örnsköldsvik och Härnösand, hade marscherat genom Härnösand och återstoden av dem sällade sig som förstärkning till fiendehärarna i Sundsvall.

Det var alltså fem platser, som i min syn fick ett gemensamt anfall på samma gång. Det var Umeå, Göteborg, Malmö, Stockholm och Västervik.

Sedan fick jag se Nyköpings stad översvämmas av främmande härar och dessa marscherade i tre riktningar och den ena riktningen såg jag gick mot Katrineholm. 

Sedan fick jag se anfallen ifrån luften. Den vita gestalten drog sig undan, ställde sig bakom mig och jag fick se anfallen, som de i verkligheten blir. 

Och jag hörde rösten ropa: Kumla, och så jämnades Kumla med marken med ett fruktansvärt dån. 

Det var massor med flygplan, som kom. Det fanns bara tre hus kvar i Kumla mot Stenehållet till. 

Då hade också Kvarntorp redan förintats och sträckan mellan Kvarntorp och Kumla. 

Hallsberg såg jag på ett dunkelt sätt, men det såg ut som om Hallsberg hade farit mycket illa, även det.

Sedan hörde jag rösten ropa: Örebro. Då fick jag se Örebro stad som en enda stor ruinhög, grushög på grushög, stenröse på stenröse. 

Mer än halva staden gick under, men det såg ut som om en del av staden skulle vara kvar åt Lindesberg- och Arbogahållet till.

Sedan hörde jag rösten ropa igen: Fagersta. Och så var det samma dån där. Det var ett fruktansvärt anfall från luften och jag fick se hela Fagersta jämnat med marken. 

Inte ens Västanfors järnvägsstation, numera Fagersta Central, var kvar. Och bron, som går över Västanforsån, höll de fientliga trupperna på att reparera.

Sedan hörde jag rösten igen: Avesta. Och Avesta blev jämnat med marken. Sedan samma röst igen: Sandviken. Och Sandviken blev det inte heller någonting kvar av. 

Gävle såg jag på ett mycket, mycket dunkelt sätt. Jag kan inte säga, om staden blev ramponerad, men jag har en förnimmelse av att jag även där såg en hel del ruiner.

Sedan fick jag höra rösten igen och nu ropade den: Bofors. Det blev ett våldsamt anfall från luften. 

Men den ena fientliga flygplanet efter den andra ramlade ner och Bofors gick så gott som oskadad ur striden. Hela fabriksområdet var oskadat. 

Det var några få hus, som blev ramponerade men inte på grund av anfallen utan på grund av nedslagen, ty en del av planen exploderade och tog omgivningen med sig. 

Karlskoga såg ganska oberört ut. Förmodligen gick det ur striden utan några som helst skador.

Sedan fick jag höra rösten ropa igen: Borlänge. Då jämnades Borlänge med alla dess förorter fullständigt med marken. 

Därefter blev det kolsvart, det blev alldeles svart över hela landet och strax hörde jag rösten ropa: - Mörker faller över hela världen.

Då fick jag höra ett stort jämmerskri bland folken. Så såg jag en ljusstrimma ovanför allt mörker och ur mörkret såg jag en stor skara vitklädda gestalter ryckas upp mot ljusstrimman. 

Därifrån hörde jag en underbar sång om Lammet, som har köpt oss alla fria åt Gud med sitt blod.

Då ropade jag: 

- Men käre Jesus, varför skall allt detta behöva gå över vårt folk? 

Då svarade rösten: Läs de fyra första verserna i den 41:a psalmen...

Detta har varit ett folk, fullt med barmhärtighet. Det har hjälpt främmande länders folk i nöd och därför har jag velat se till detta folk. Jag har slösat med min nåd och jag har slösat väckelsens ande över detta folk. Jag har givit det flera tillfällen än något annat folk, ty jag älskar det. Och de, som förbarmar sig över de arma, har jag velat hjälpa och jag vill göra det i fortsättningen. Jag skall rädda många, många tusentals människor i detta land, därför att de själva har försökt rädda andra. Men hur skall jag kunna rädda dem? Jag kan inte lära dem att be, jag kan inte förödmjuka dem utom genom nöd. Och nu kommer nöden över detta folk och många är de, som skall räddas för evigheten genom denna nöd. Frukta icke. Var icke rädd. Det är min kärlek, som är med i allt detta.

Du frågar kanske: 

- Såg du ingenting mera?

Jo, min vän, jag såg allt detta i fyra timmar och jag såg mycket, som mitt samvete förbjuder mig att tala om. 

Jag hade nämligen många andra visioner. Jag trodde, att jag själv skulle gå ur denna uppenbarelse gråhårig, men en slöja drogs över den och i varje fall är jag tills vidare förbjuden att nämna om det.

Men nu, vänner, vilar nåden över oss! Nu kan vi alla göra oss redo för det första uppryckandet. 

Och du, som inte är frälst, jag vill varna särskilt dig. En del kanske säger, att jag nedtecknat detta för att skrämma folk. Det är inte sant, för då kunde vi ju riskera att våra församlingsmedlemmar blev rädda. 

Nej min vän, detta är ett budskap från himmelens Gud. Visserligen ett skakande budskap, men det är en appell, vari det heter: 

- Försona er med Gud. Stå upp! Skaka fördomar och förutfattade meningar av dig och träd fram och sök nåd, medan nådens dörr ännu är öppen. Natten kommer, då ingen församling mer kan verka på jorden.

Idag, om du hör Herrens röst, så förhärda inte ditt hjärta. Ty om du framhärdar i att förkasta Guds kallande röst, kom då ihåg, att då skall du bli kvar här i natten.

Men i dag är Golgata källa öppen, den källan, som sprang fram, då Jesus, vår Frälsare, en gång ropade på korset: Det är fullbordat! Den källan väller fram idag. 

Det finns möjlighet till frälsning, till rening från synden för dig och salig är du, om du vaknar. 

Amen.